Sitter och funderar på hur det skulle vara om man inte hade eller inte gjorde på visa vis man gjort . Tänk om men tänk om inte . Tankarna virrar fram och tillbaka. Det är riktigt jobbigt och vara fånge i sin egen kropp och det känns lite extra när det känns som om man vore fången i sitt eget hem, pga detta. Dom känslorna kommer alltid tillbaka, försvinner oftast bara för stunden. En dag eller två men kommer alltid tillbaka. Ser andra hur dom lever sina liv och det går framåt medans mitt bara står helt still, alldeles blick stilla! Tiden går men ingenting annat. Tittar på när min dotter växer upp men jag följer lixom inte med. Svårt att förklara, känns som om man sitter i en bubbla och andra är utanför.

Jag sitter och klagar över det andra kanske skulle kunna göra allt för. Men jag vet inte hur det känns men dom vet heller inte hur det känns för mig.

Det är riktigt jobbigt och jag är inte mig själv, jag är inte den jag vill och borde vara. För det mesta är jag på halvsurt humör och går och klagar på allt, fast jag egentligen bara skulle vilja sätta mig ner och bara gråta och skrika på allt och alla även fast ingenting är någons fel. Men det är så det känns.

Jag är så trött på allt! Och så jävla avundsjuk som är där ute och lever sina liv medans jag sitter här! Finns ju inte så mycket och göra åt heller, många kanske tänker att "gör nåt åt det då". Men jag kan inte nu, kan ingenting just nu, bara bläää!!

Det är inte mina dagar det här, igår var det helt kaos för att min tillfälliga bm hade skrivit fel tid på pappret och dom nya busstiderna är ju heeelt värdelösa! Försökte ringa min bm hela morgonen för att säga att jag kommer lite försent för att busshelvetet inte går som det brukar men fick inte tag i henne så bara släpa sig in till stan och komma försent men sen när jag träffa henne visa det sig visst att jag inte alls skulle komma den tiden som stod i mitt papper utan en halvtimme senare! Ja men fan va bra! Då hade jag ju hunnit fixa barnvakt och sluppit stressa som en annan jävla idiot! Vem nu är så jävla snurrig att man skriver fel på en halvtimme när man tittar på datorn flera ggr! Men men allt såg ju bra ut iallafall och följer kurvan perfekt. Sen var det ju bara helvetes resan hem och vi missade bussen med 6min (visste inte att den gick då) men inte ens en gnutta tur kan man ha! Nej, allt ska alltid krångla med något! Så var bara och vänta i 2timmar på den bussen utan byte hem. Dom gick iallafall rätt så fort som tur var, gick upp o fikade på lasarettet och sen gick vi och lekte och gungade vid en lekpark som är alldeles utanför Novelia's faster & kusin så Novelia fick träffa faster också för hon kom ut och höll sällskap =)

Ska väl försöka gå och göra nå nytta någonstans nu så jag skiter i det här.

Den som inte har mycket för sig och vill spendera sin fredag/lördag med mig får gärna höra av sig. Inte för att jag hoppas på för mycket..

Jaha om man skulle ta och "komma tillbaka" och skriva lite igen?

Kanske dags, måste ju komma ihåg en massa i huvudet annars :P

Sommaren då, den börjar ju nå sitt slut för det här året. Skönt samtidigt som det inte är det. Det är ju mysigt med höst också, när man kan börja ta fram alla ljus och sånt. Och jag Äääälskar dom kalla nätterna som har börjat! Mina händer och fötter har ju börjat koka mest hela tiden nu. Jag har inte skrivit nå om min nu andra graviditet i bloggen, kanske nämnt nåt? Tiden går ju så fort den här gången, kan ju vara för Novelia's skull men ändå. Hänger inte alls med själv. Försöker göra samma saker som jag gjorde med Novelia, som att mäta magen och ta bilder och sånt. Men det funkar väl sådär. När man väl har kommit på det så har det gått flera veckor. Det är inte förrens nu jag har börjat räkna veckorna, vilket var egentligen dumt eftersom tiden gick mycket fortare innan. Nu väntar man hela tiden på att veckorna ska gå. Kanske blir lite annorlunda nu när Novelia ska börja dagis och man har nåt att göra/tänka på en stund om dagarna. Fast veckorna går rätt fort ändå. Fast det är ju jobbigare nu så man vill bara att det ska vara över. Ont mest hela tiden och det är alltid någonstans. Har börjat känt att min rygg börjar säga ifrån. Drog en rätt så stor städning på övervåningen i veckan och det kan ju vara det med, fast dom här sista dagarna har jag försökt och ta det lugnt. Vet inte vad som händer där inne men svanken har börjat kännas mer också. Inge kul alls, tur att det snart är över! Och oj va bäbisar vi har sen i familjen, hela 3 st! Längtar som tusan tills alla kommer!

Novelia börjar dagis om ca 1½vecka också, ska bli super kul för henne. Hon älskar att leka och studera andra så det tror jag, kommer bli kanon! Tycker bara hon växer allt för fort. Nyss var hon bara en liten bäbis som inte kunde mycket och nu ska hon bli dagisbarn som kan det mesta själv.

Vi var till Furuvik i sommar också, på en liten "minisemester". Det var riktigt kul och mysigt. Vart bara jag, T och Nov som åkte men härligt var det och göra något annorlunda med sin lilla familj =) Dom har djurpark, karuseller och badplats och allt är intill varann. Det enda som var det tråkiga var att dom inte hade nå kattdjur och sovplatsen. Men det gick ändå, Novelia tyckte det var spännande och hon älskade och bada i barnpoolen med dom andra barnen, hon vart helt annorlunda än vad hon brukar i badkaret. Helt tokig men gud så söt! Karusell åkte hon med pappa också och det var också uppskattat tror jag =) T åkte en "vuxen" karusell men så alla barn var nöjda. haha =D

Nästa år blir det kolmården och nå vatten land, kommer inte ihåg vad det hette men grymt verka det.! Får se om man får med sig nå vänner den här gången eller om vi åker själva =)

Nu ska jag dammsuga och plocka lite i köket, fast jag överväger och anställa någon som kan städa åt mig varje dag.

“En liten pojke frågade sin mor: Varför gråter du?
För att jag är kvinna”, svarade hon honom.
Det förstår jag inte, svarade han.
Hans mor gav honom en kram och sa: och det kommer du heller aldrig att göra

Senare frågade den lille pojken sin far. Hur kommer det sig att mor gråter så utan att det finns någon anledning?

Alla kvinnor gråter någon gång utan anledning, var allt hans far kunde svara….

Den lille pojken växte upp och blev en man, fortfarande förundrad över varför kvinnan gråter. Till slut ringde han Gud och då Gud kom till telefonen, frågade pojken:

Gud, varför gråter kvinnan så lätt?

Gud svarade: Då jag skapade kvinnan skulle hon vara någon speciell. Jag gjorde hennes skuldror starka nog till att bära världens bördor, och ändå mjuka nog till att kunna ge tröst

Jag gav henne inre styrka till att kunna uthärda att föda barn och till att stå emot de avvisningar som många gånger kommer att komma ifrån hennes barn…

Jag gav henne en hårdhet som tillåter henne att fortstätta när alla andra ger upp, och till att passa sin familj även under sjukdom och utmattning utan att beklaga sig..

Jag gav henne känslor till att helt osjälviskt älska sina barn, även när hennes barn har sårat henne djupt..

Jag gav henne kunskap till att veta att en god äkta man
aldrig gör sin hustru illa, men någon gång prövar hennes styrka och hennes beslut om att stå vid hans sida utan att vackla…

Och äntligen gav jag henne en tår hon kunde fälla…. Den är hennes exklusivt till att använda när det är behov för det.

För ser du: Det vackra med en kvinna är inte de kläderna hon har på sig, inte heller den kropp hon har, ej heller hur hon har sitt hår. En kvinnas skönhet skall ses i hennes ögon, för det är huvud dörren till hennes hjärta – det stället där kärleken bor.”